jecca88

Jag har reflekterat lite. Eller ja, väldigt mycket om jag ska vara ärlig. Man får mycket tid till att fundera när man har nästan alla kvällar ensamma. Och just det med att vara ensam. Jag har inte tänkt på det förut men jag är inte van att vara ensam. Tills jag var 18 år bodde jag hemma hos föräldrarna på Öja, hade massa folk runt omkring mig och då tog jag verkligen tillvara de tillfällen jag fick själv i mitt rum, lyssna på musik och bara vara. När jag efter studenten flyttade till Norge var det med Frida, då var man inte mycket ensam med tanke på att vi bodde två stycken på 24 kvadrat men det var också en av de bästa upplevelserna i mitt liv. Sedan flyttade jag hem till Sverige igen, över sommaren hos familjen igen, för att sedan flytta tillbaka till Norge och för första gången bli sambo med min dåvarande kille.

Jag trivdes otroligt bra under alla tre år i Norge. Man hade alltid någon att vara med, prata med och luta sig tillbaka på. När det sedan tog slut mellan oss i januari, så blev man plötsligt väldigt rädd. Va fan nu då? Ingen att komma hem till, ingen att bråka med, ingen att ha de bästa stunderna med. Men de tankarna gick över fort. Jag träffade Nicholas väldigt fort efter och även om vi hade ett distansförhållande, eller ett distansdejtande i ett halvår så var jag väldigt lycklig då. Och sommaren 2010 har varit suverän. Jag har haft otroligt fina människor runt mig hela tiden, människor som gjort att jag verkligen vågat ta steget att åka ner hit till Rumänien. Ensam... Och nu kan jag verkligen säga att jag är helt ensam. Visst jag har min bror här, vilket jag uppskattar massor, och han har hjälpt mig med mer än vad man kan begära, men han har sitt liv här nere och kan inte umgås med mig 24/7, jobbiga syrra liksom.

Denna månad här har varit stentuff. Jag har verkligen fått stå på helt egna ben och vara mitt eget sällskap. Och jag har börja förstått att detta är nog väldigt bra för mig. Man måste lära sig att vara ensam och göra det bästa utav det och inte tycka så jävla synd om sig själv. Jag har gråtit och tyckt så förbannat synd om mig själv här nere men jag inser att jag har varit bortskämd. Det att alltid ha någon att komma hem till har jag nog tagit lite för givet, jag har älskat att leva sambolivet men det är bra för mig att leva ensamma livet också. Visst gör omständigheterna, att man faktiskt inte bara bor ensam men är i ett helt annat land och inte har några kompisar. att det kanske blir lite tuffare, men va fasen, det är ju en så bra erfarenhet! Och jag vet att detta inte är för evigt. Om mindre än två månader är jag ledig i 3 veckor och kommer hem till mina kära igen. Får nya krafter och andas ut, för att sedan kämpa på igen. Och att jag märker att det blir lite lättare för varje dag...kämpa kämpa kämpa. Jag kan lova att om bara 8 månader...frågar du mig hur jag trivs här, kommer du få ett helt annat svar än nu. Man måste ge allt ett år innan man verkligen kan säga hur någonting är, allt tar tid. Sedan kan man fatta beslut. För vissa dagar här har jag tänkt att jag kommer ge upp innan jul och åka hem. Men jag tvingar mig själv för jag vet att det blir bättre. Jag gör ju det som alltid har varit min dröm, jag gör det just nu! Detta måste jag hela tiden påminna mig om.

Egentligen är jag inte ensam. Inte alls. Jag har alla som jag har haft förut. Den ända skillnaden är att dom inte är här med mig fysiskt. Men dom finns fortfarande och jag vet att jag kommer se alla igen.