Some people just makes you feel so good
Jag måste sæga att jag älskar de jag jobbar med på Brilleland. Jag vet inte vad det är men så jäkla sur och ledsen jag har varit de senaste månaderna førsvinner det ganska fort efter att jag kommer på jobbet. Antingen får de mig att tänka på annat eller så frågar de och pratar med mig om vad som hänt. Så här kommer en lite bilder på de människorna som gør min tillvaro här i Norge så himla bra.
Birthe (linsoptiker och dansar magdans, Mette (salgmedarbetare och den som gett mig mest stød med pappas død)och Kime som jobbade før mig när jag var borta och som nu jobbar fast.
Min helt sjukt underbara chef Carsten, dansk och som har en sjukt bra humor. Trine som är optiker och som tog synstesten på pappa i januari.
Kime. Tine (salgsmedarbetare som är riktigt shysst, har en gøteborsk pojkvän)
Jag och Linda. Linda är optiker som jag har fått bra kontakt med :)
Therese (studerar till optiker och jobbar extra). Adrian längst till høger. Sjukt skøn kille som är fødd 1989 och redan är ass. butikschef. Partyprisse no. 1 :)
Birthe (linsoptiker och dansar magdans, Mette (salgmedarbetare och den som gett mig mest stød med pappas død)och Kime som jobbade før mig när jag var borta och som nu jobbar fast.
Min helt sjukt underbara chef Carsten, dansk och som har en sjukt bra humor. Trine som är optiker och som tog synstesten på pappa i januari.
Kime. Tine (salgsmedarbetare som är riktigt shysst, har en gøteborsk pojkvän)
Jag och Linda. Linda är optiker som jag har fått bra kontakt med :)
Therese (studerar till optiker och jobbar extra). Adrian längst till høger. Sjukt skøn kille som är fødd 1989 och redan är ass. butikschef. Partyprisse no. 1 :)
And I know there'll be no more tears in heaven
Livet går fort fram. Det är redan juni och jag har inte riktigt fattat vart alla månader har tagit vägen. Man tycker att när man upplever något som ger en ärr i hjärtat før livet får hela samhället att stanna upp. Man tror inte att någonting ska fungera som normalt och att det finns ingen framtid, bara här och nu. Men man tar så fel. Bussarna går fortfarande som vanligt, folk går till jobbet eller skolan som de alltid gjort, mat produceras fortfarande i fabriker, folk grälar och är glada i hemmen, samtidigt står man själv kvar. Helt tyst, helt chockad. Vad fan hände?
Jag anklagar ingen för pappas død. Men jag vet att vissa människor hade en inverkan på varfør pappa blev deprimerad och varfør han tillslut inte orkade leva. Pappa gjorde sitt val själv, men jag vet att några personer pressade honom till en situation som han kände sig väldigt obekväm och faktiskt ledsen i. I slutändan handlar allt om en gård, gården som jag växt upp på och som jag älskar. Därfør førstår jag inte att dessa människor säger och gør saker som får en annan person att må så dåligt att han faktiskt hamnar i en deperisson. Jag hoppas dom har det på sitt samvete idag. DE har en del i varfør det blev som det blev. Kalla mig bitter, men jag kommer aldrig förlåta dom. Och att det ska krävas att min pappa dör för att ordna upp en gård gör mig så förbannad. "Det är fyra mot en" som pappa sa sista kvällen till mamma säger väl sitt....
Sedan 3 februari fram till vart jag är idag har det hänt mycket. Jesper och jag har gjort saker som vi troligen aldrig kommer få uppleva igen. En hel process med gårdsförsæljningen. Utrøjning, hålla koll på papper, kontrakt sen 50-talet och framåt, møten med bankmæn och andras bankmæn. Kontaker med den andra familjen, diskussioner, frågor. Auktion på gården, førsæljning av lantbruksmaskiner. Klara upp pappas dødsbo, ringa førsækringar. Listan kan gøras ganksa mycket längre och även om jag var sjukskriven i 2 månader hade vi ganska mkt kvar att gøra. Flytten från Øja, hjælpa mamma att bosätta sig i nya huset. Førsøka skapa ett nytt liv där inte alla minnen bara trängde på. Hålla sig sysselsatt, bearbeta saker men samtidigt tänka på annat. Det har varit ett HELVETE och det är först nu som jag kanske ser ett slut på allt. Jag är glad att jag har byggt upp ett litet liv här i Norge, jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag känner mig nu mer hemma i Norge än när jag åker hem till Sverige och det nya huset. Det fattas något, det skulle inte bara involvera mamma. Pappa tog stor plats som man märker nu att man saknar nåt förjävligt. Det är inte lika kul att åka hem.
De på jobbet har varit helt otroliga. När jag kom tillbaka 25 april¨kändes det som att jag glømt allt. Men alla var så jävla hjälpsamma och ville prata och lyssna på mig. De frågade hur jag mådde, hur mamma och jesper mådde. Nu rullar det på ganska bra. Jag kan skratta och skoja på jobbet. Där "försvinner" allt lite, och jag kan glømma ett par minuter på vad som faktiskt har hänt. Det är skønt. Det jobbiga är bara när man är hemma och privat igen. Tankarna bara forsar in. Vad kunde jag ha gjort? Vrafør gjorde jag inte det? Varfør såg jag inte något? Varfør, varfør varfør??? Kvällarna är värst. Måste bara tacka min underbara Mads som har varit en ängel. Att han orkat och stått ut. När jag får gråtattacker och bara skriker rätt ut, när jag blir arg och ledsen för ingenting och att jag blivit så mycket känsligare sen førut. Han är helt underbar och har varit det bästa stødet genom allt detta.
Livet går väl vidare. Jag tycker så hemskt synd om mamma som är själv nu i ett nytt stort hus. Det var ju meningen att mamma OCH pappa skulle flytta till ett nytt ställe, inreda och gøra det bra før sig själva. Nu är hon själv, och när hon ringer och gråter i telefon och undrar varfør hon inte gjorde något sista kvällen känner man sig så hjälplös... Varfør skulle detta hända? Det har fuckat upp hela vårt liv...
Det positivare som jag känner är att man innan pappa dog att man fått lite distans till förældrarna, att jag inte var lika beroende av dom. Man har egen inkomst, eget boende, betalar räkningar själv. Att jag ordnat saker på egen hand. Jag hade "mitt" ställe, en sambo och ett bra jobb. Jag vill inte ens tänka på hur det hade varit om detta hade hänt i gymnasiet när jag fortfarande bodde hemma, jag tror faktiskt att jag hade klarat det lite sämre än vad jag gør nu.... Det är samma før jesper, han bor och har tjej i Rumänien. Därför känns det så surt och orättvist før mamma. Hennes liv var ju pappa, vänner och jobbet på Ullevigymnasiet. Nu är hon lämnad och hur kul känns det att börja nytt liv när man är 60 år?
Portugalresan var ett bra avbrott i allt skit. Æven om jag kommet in i jobbet igen, børjat berarbeta och acceptera så var det skønt att komma bort. Sightseeing, surfing och solning vid stranden gjorde sig bra. Ann-Sofie är en härlig prick som man alltid får något ut av. Hon ger bra feedback och uppmuntran. Ricardo och Jan Banan var roliga killar som gjorde semestern roligare.
Det är fortfarande svårt att se bilder av pappa. Jag hade tänkt gøra ett fint album när jag kom tillbaka hit till Norge men jag klarar inte av att se några bilder. Det känns piss. Det går inte av att tänka pappa utan att en klump sätter sig i halsen. Han är den sista människan som jag trodde kunde göra något sånt, och kan han det, ja... då kan alla. Småsaker som att det var han som valde mitt norska mobilnummer som jag har nu gør just det numret så mycket mer speciellt. Att det var pappa som monterade ihop min printer och att det var han som sov på soffan här i Norge gör de sakerna så mycket mer värda i mina øgon. Konstigt men pappa lever lite kvar just där.
Vi var på flygdagen vid Kjeller som ligger ganska nära. Pappa-tankar igen. Troligen var det sista gången jag fick sitta i ett småflyg førra sommaren, då mads jag och pappa var ute. Jag vet med all säkerhet att flygning var pappas största passion i livet. Jag tänker väldigt mycket på pappas jobbar/flygkompis som grät jättemycket på pappas begravning. Han är runt 50 år och verkade helt förkrossad. Jag hade aldrig träffat han förut och pappa aldrig pratat om han (det kanske han har gjort men inget jag lagt på minnet) men han hade skrivit så fint i pappas minnesbok från begravingen. "Jag vill inte och tycker det är jobbigt, men jag får väl lära mig acceptera Karl-Olofs beslut". Och sen skrev han i slutet "Jag minns när Karl-Olof kom in till mitt kontor på jobbet (som han alltid gjorde för att småsnacka lite) och visade stolt upp glasögonen som du Jessica ordnat till honom".
Mamma jag och Jesper lovade varandra att vi skulle göra det pappa inte orkade med. Nu har vi nästan nått fram och vi har varit 3 personer som haft ett mindre helvete i några månader. Jag FØRSTÅR hur pappa kände sig. Jag førstår hur energikrävande det är att vara runt människor som bara ser dollartecken i ögonen. Jag förstår hur ¨förjävligt det måste vara att bara bli motarbetad hela tiden. Men nu har vi nästan klarat det, och då kommer tanken: Var det alltså pappa som fick offras för allt detta? Vilket jävla piss. Hade hellre sett att gården aldrig blivit uppgjord, då hade jag iaf haft min pappa idag.
För att få något sorts slut på detta. I helgen åker jag hem till Svealand før att fira min kära Hanna. Nu har hon äntligen
blivit stor :P Ser riktigt fram emot det. Även att träffa mamma och ge henne en stoor kram!
/Jessica
Jag anklagar ingen för pappas død. Men jag vet att vissa människor hade en inverkan på varfør pappa blev deprimerad och varfør han tillslut inte orkade leva. Pappa gjorde sitt val själv, men jag vet att några personer pressade honom till en situation som han kände sig väldigt obekväm och faktiskt ledsen i. I slutändan handlar allt om en gård, gården som jag växt upp på och som jag älskar. Därfør førstår jag inte att dessa människor säger och gør saker som får en annan person att må så dåligt att han faktiskt hamnar i en deperisson. Jag hoppas dom har det på sitt samvete idag. DE har en del i varfør det blev som det blev. Kalla mig bitter, men jag kommer aldrig förlåta dom. Och att det ska krävas att min pappa dör för att ordna upp en gård gör mig så förbannad. "Det är fyra mot en" som pappa sa sista kvällen till mamma säger väl sitt....
Sedan 3 februari fram till vart jag är idag har det hänt mycket. Jesper och jag har gjort saker som vi troligen aldrig kommer få uppleva igen. En hel process med gårdsförsæljningen. Utrøjning, hålla koll på papper, kontrakt sen 50-talet och framåt, møten med bankmæn och andras bankmæn. Kontaker med den andra familjen, diskussioner, frågor. Auktion på gården, førsæljning av lantbruksmaskiner. Klara upp pappas dødsbo, ringa førsækringar. Listan kan gøras ganksa mycket längre och även om jag var sjukskriven i 2 månader hade vi ganska mkt kvar att gøra. Flytten från Øja, hjælpa mamma att bosätta sig i nya huset. Førsøka skapa ett nytt liv där inte alla minnen bara trängde på. Hålla sig sysselsatt, bearbeta saker men samtidigt tänka på annat. Det har varit ett HELVETE och det är först nu som jag kanske ser ett slut på allt. Jag är glad att jag har byggt upp ett litet liv här i Norge, jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag känner mig nu mer hemma i Norge än när jag åker hem till Sverige och det nya huset. Det fattas något, det skulle inte bara involvera mamma. Pappa tog stor plats som man märker nu att man saknar nåt förjävligt. Det är inte lika kul att åka hem.
De på jobbet har varit helt otroliga. När jag kom tillbaka 25 april¨kändes det som att jag glømt allt. Men alla var så jävla hjälpsamma och ville prata och lyssna på mig. De frågade hur jag mådde, hur mamma och jesper mådde. Nu rullar det på ganska bra. Jag kan skratta och skoja på jobbet. Där "försvinner" allt lite, och jag kan glømma ett par minuter på vad som faktiskt har hänt. Det är skønt. Det jobbiga är bara när man är hemma och privat igen. Tankarna bara forsar in. Vad kunde jag ha gjort? Vrafør gjorde jag inte det? Varfør såg jag inte något? Varfør, varfør varfør??? Kvällarna är värst. Måste bara tacka min underbara Mads som har varit en ängel. Att han orkat och stått ut. När jag får gråtattacker och bara skriker rätt ut, när jag blir arg och ledsen för ingenting och att jag blivit så mycket känsligare sen førut. Han är helt underbar och har varit det bästa stødet genom allt detta.
Livet går väl vidare. Jag tycker så hemskt synd om mamma som är själv nu i ett nytt stort hus. Det var ju meningen att mamma OCH pappa skulle flytta till ett nytt ställe, inreda och gøra det bra før sig själva. Nu är hon själv, och när hon ringer och gråter i telefon och undrar varfør hon inte gjorde något sista kvällen känner man sig så hjälplös... Varfør skulle detta hända? Det har fuckat upp hela vårt liv...
Det positivare som jag känner är att man innan pappa dog att man fått lite distans till förældrarna, att jag inte var lika beroende av dom. Man har egen inkomst, eget boende, betalar räkningar själv. Att jag ordnat saker på egen hand. Jag hade "mitt" ställe, en sambo och ett bra jobb. Jag vill inte ens tänka på hur det hade varit om detta hade hänt i gymnasiet när jag fortfarande bodde hemma, jag tror faktiskt att jag hade klarat det lite sämre än vad jag gør nu.... Det är samma før jesper, han bor och har tjej i Rumänien. Därför känns det så surt och orättvist før mamma. Hennes liv var ju pappa, vänner och jobbet på Ullevigymnasiet. Nu är hon lämnad och hur kul känns det att börja nytt liv när man är 60 år?
Portugalresan var ett bra avbrott i allt skit. Æven om jag kommet in i jobbet igen, børjat berarbeta och acceptera så var det skønt att komma bort. Sightseeing, surfing och solning vid stranden gjorde sig bra. Ann-Sofie är en härlig prick som man alltid får något ut av. Hon ger bra feedback och uppmuntran. Ricardo och Jan Banan var roliga killar som gjorde semestern roligare.
Det är fortfarande svårt att se bilder av pappa. Jag hade tänkt gøra ett fint album när jag kom tillbaka hit till Norge men jag klarar inte av att se några bilder. Det känns piss. Det går inte av att tänka pappa utan att en klump sätter sig i halsen. Han är den sista människan som jag trodde kunde göra något sånt, och kan han det, ja... då kan alla. Småsaker som att det var han som valde mitt norska mobilnummer som jag har nu gør just det numret så mycket mer speciellt. Att det var pappa som monterade ihop min printer och att det var han som sov på soffan här i Norge gör de sakerna så mycket mer värda i mina øgon. Konstigt men pappa lever lite kvar just där.
Vi var på flygdagen vid Kjeller som ligger ganska nära. Pappa-tankar igen. Troligen var det sista gången jag fick sitta i ett småflyg førra sommaren, då mads jag och pappa var ute. Jag vet med all säkerhet att flygning var pappas största passion i livet. Jag tänker väldigt mycket på pappas jobbar/flygkompis som grät jättemycket på pappas begravning. Han är runt 50 år och verkade helt förkrossad. Jag hade aldrig träffat han förut och pappa aldrig pratat om han (det kanske han har gjort men inget jag lagt på minnet) men han hade skrivit så fint i pappas minnesbok från begravingen. "Jag vill inte och tycker det är jobbigt, men jag får väl lära mig acceptera Karl-Olofs beslut". Och sen skrev han i slutet "Jag minns när Karl-Olof kom in till mitt kontor på jobbet (som han alltid gjorde för att småsnacka lite) och visade stolt upp glasögonen som du Jessica ordnat till honom".
Mamma jag och Jesper lovade varandra att vi skulle göra det pappa inte orkade med. Nu har vi nästan nått fram och vi har varit 3 personer som haft ett mindre helvete i några månader. Jag FØRSTÅR hur pappa kände sig. Jag førstår hur energikrävande det är att vara runt människor som bara ser dollartecken i ögonen. Jag förstår hur ¨förjävligt det måste vara att bara bli motarbetad hela tiden. Men nu har vi nästan klarat det, och då kommer tanken: Var det alltså pappa som fick offras för allt detta? Vilket jävla piss. Hade hellre sett att gården aldrig blivit uppgjord, då hade jag iaf haft min pappa idag.
För att få något sorts slut på detta. I helgen åker jag hem till Svealand før att fira min kära Hanna. Nu har hon äntligen
blivit stor :P Ser riktigt fram emot det. Även att träffa mamma och ge henne en stoor kram!
/Jessica
