You're on my heart just like a tattoo
Livet kan förändras ganska fort. Inte något som förändras under en period utan som påverkar hela ens liv fram tills man dör. Och ja, man blir stark av motgångar, men jag önskade aldrig i hela mitt liv att detta skulle ske, inte nu och inte som det blev.
Det gör ont i hela mig att veta att jag aldrig kommer få se pappa igen. Det gör ont att tänka på hur dåligt han mådde och vad han höll inom sig. Nu har det gått drygt en månad sen pappa tog livet av sig. Och det är nu det börjar bli jobbigt. Första veckorna levde man i chocken. Ser jag tillbaka nu kan jag inte komma ihåg allt som hände och vad vi gjorde. Jag kan minnas att jag, mads, jesper och mamma låg i mammas och pappas säng och bara höll om varandra och grät och att kvällarna var värst. Alla frågor tankar och hur alla sist pratde med pappa eller såg han sist.Jag såg pappa sist den 4 januari. Han hade kört upp mig och Mads till Norge och samtidigt beställt glasögon på mitt jobb. Lördagkvällen åt vi middag på en resaurang och jag kommer ihåg att pappa pratade jättemkt om hans tid i USA när han utbildade sig till pilot. Och alltid lyste det lite extra om pappa när han pratade om dom gamla minnerna. Alltid sa han "Har jag berättat om det?" och ofta brukade ja och jesper säga " Jaa pappa, det har du sagt flera gånger!". På skämt för det slutade alltid med att vi ändå fråga ut pappa om vad han gjort.
Iallafall var det en väldigt fin middag som jag bjöd dom på, jag kom ihåg att jag ville verkligen bjuda pappa eftersom han kört oss ända tillbaka. Dagen efter vaknade jag runt 10, och pappa hade vart vaken sen 8. Kom ihåg att jag frågade pappa varför han inte väckte mig och fick till svar "Äsch det gör väl ingenting, jag har kollat på tv och kokat kaffe" Cool som han va. Mads låg fortfarande och sov och det var bra. Jag fick lite själv-tid med pappa.Och vi satt och kolla på alpint med Anja Pärson. Det gjorde vi alltid på morgorna under helgerna på Öja. Och där satt vi i lägenheten på lilla Strömmen åt frukost, småpratade och kolla på alpint. Jag frågade också pappa typ tusen ggr vad han tyckte om lägenheten. Det var på nåt sätt viktigt att veta vad han tyckte och såklart så sa han " Ja det är väldigt fint". Han skulle åka hem runt 12 sa han, men jag frågade om han inte kunde stanna lite längre, jag ville egentligen aldrig att han skulle åka hem. Han hade ju bara vart där i ett dygn. Så han stannade faktiskt till halv 2. Då följde vi med han ut till bilen och jag tog kort på han o mads framför vår lägenhet. Söta som de va. Sen krama jag pappa och jag kom ihåg att han sa "Hej då nu, lilla gumman". Och sen åkte han hem. Jag kom ihåg att jag kände mig lite ledsen,och jag ringde pappa efter 2 timmar och fråga hur långt han kommit. Sen ringde han och sa att han var på Öja ngr timmar senare. Mads och jag hyrde film på kvällen och det lustiga med allt det här är att när vi skulle sova börja jag gråta en del. Jag var ledsen för att pappa hade åkt och jag kände att jag saknade mamma och pappa en del. Mads tröstade och jag vet att jag sa att det skulle va så hemskt om någon av dem dog i ändå så unga ålder. Hela situationen var lite lustig (känner jag nu efterråt) för jag brukar aldrig gråta eller va så ledsen när jag lämnar mina föräldrar eller när dom lämnar mig. Men då var jag det. Men nästa dag var allt som vanligt igen. Jag pratade med pappa i telefon igen och allt var lugnt.
Just nu är jag inne i en fas att det har gått två månader sen jag såg pappa. Det brukade bara gå cirka 2-3 månader tills jag brukade komma hem till Sverige. Just nu är det dags att träffa pappa igen. Och jag saknar honom så mycket. Jag saknar våra handlingar och fika. Det var vår grej. Vi tog alltid turer med bilen och ibland åkte vi bara för att åka. Minns att vi åkte till Arlanda en gång bara för att fika. Men det va ju inte bara för fikans skull utan också för att umgås. Nästan alltid var det pappa jag pratade med när jag ringde hem från Norge eller dom ringde mig. Pappa har alltid varit så lätt att umgås med och många gånger har vi suckat över att mamma ringt 10 ggr under vår handling och fika för att säga vad mer vi skulle köpa.
Jag har alltid sett upp lite till pappa.Han hade svar på allt och lite till, och hade alltid råd till en. Sen var han ju alltid så snäll, och det uttnyttjade man väl lite under högstadiet och gymnasiet med att man behövde lite pengar till "Den jackan.." och "de skorna..". Óch ja..pappa fick man alltid av. Nu på senare tid har jag ju kunnat betala allt med mina egna pengar men under julen va jag hos tandläkaren och då sa pappa när räkningen kom (utan att jag sagt ett ord) "Jag kan betala lite".
Pappa var en bra pappa.Vi trivdes i varandras sällskap. Mamma och jag går inte så bra ihop (vi är nog för lika) utan skulle jag verkligen "umgås" med ngr av mina föräldrar så var det pappa. Alltid frågade han om jag skulle med och handla och jag kommer ihåg att när jag hade bestämt att jag skulle åka tillbaka till Norge i höst så sa han "Är det inte bättre om du är hemma och börjar plugga istället". Det är sånt man inte tänker på så mkt då utan som kommer upp efteråt. Pappa var en sån pappa som aldrig sa "Jag tycker om dig" eller jag "älskar dig". Han behövde inte. Man förstod det ändå, och märkte det framför allt. Han brydde sig och han var där när man behövde honom.
Jag undrar varför det skulle sluta såhär? Det var inte så jag ville det. Pappa kunde ha levt i minst 20 år till. Han var frisk som en nötkärna och han hade folk som brydde sig om honom! Efter bara 2 veckors deperisson tar han livet av sig. Jag tror att han fick något knäpp den natten. Han kunde kanske inte sova och låg och tänkte på gården och allt jobb och beslutar sig för att han inte orkar med det längre. Sen slår det slint och han bara ser sig själv och att han inte känner att han klarar av dig. Men jag undrar om han någonsin tänkte på mig mamma och jesper? Tänkte han att vi ändå skulle klara oss? Älskade han inte oss? Så många frågor och inga svar.
Jag älskade pappa och kommer alltid göra det. Han betydde mkt för mig. Han var världens bästa pappa.
Livet är upp och ner. Men efter 5 veckor kommer fortfarande tårarna varje kväll. När jag satt på bussen på väg till stan i lördags kom tårarna. Dom kommer när tankarna kommer och oftast när nya minnen dyker upp. Det är något som fattas. Pappa var en stor del av mitt liv, och speciellt mammas. När jag tänker på att jag bara kännt pappa i 20 år blir det ännu jobbigare. 20 år är inte länge, jag hade önskat att han hade fått se när jag var färdigutbildad och fått egna barn. Pappa ska va där då. Det gör ont att sakna någon så mkt. Jag har saknat många människor i mitt liv men när man saknar någon som man vet att man aldrig kommer få träffa igen gör det så ont. Fysiskt ont. Det var inte såhär det skulle sluta.
Jag hoppas pappa ser ner på oss och ändå är stolt över mig och jesper. Och att han var glad att han fick spendera 33 år med mamma. Det är vi tre kvar nu och familjen känns viktigare än ngt annat.
Blev en tråkig blogg,men det känns bra nu efteråt. Att få ur sig lite skit.
Älskar dig pappa.
Det gör ont i hela mig att veta att jag aldrig kommer få se pappa igen. Det gör ont att tänka på hur dåligt han mådde och vad han höll inom sig. Nu har det gått drygt en månad sen pappa tog livet av sig. Och det är nu det börjar bli jobbigt. Första veckorna levde man i chocken. Ser jag tillbaka nu kan jag inte komma ihåg allt som hände och vad vi gjorde. Jag kan minnas att jag, mads, jesper och mamma låg i mammas och pappas säng och bara höll om varandra och grät och att kvällarna var värst. Alla frågor tankar och hur alla sist pratde med pappa eller såg han sist.Jag såg pappa sist den 4 januari. Han hade kört upp mig och Mads till Norge och samtidigt beställt glasögon på mitt jobb. Lördagkvällen åt vi middag på en resaurang och jag kommer ihåg att pappa pratade jättemkt om hans tid i USA när han utbildade sig till pilot. Och alltid lyste det lite extra om pappa när han pratade om dom gamla minnerna. Alltid sa han "Har jag berättat om det?" och ofta brukade ja och jesper säga " Jaa pappa, det har du sagt flera gånger!". På skämt för det slutade alltid med att vi ändå fråga ut pappa om vad han gjort.
Iallafall var det en väldigt fin middag som jag bjöd dom på, jag kom ihåg att jag ville verkligen bjuda pappa eftersom han kört oss ända tillbaka. Dagen efter vaknade jag runt 10, och pappa hade vart vaken sen 8. Kom ihåg att jag frågade pappa varför han inte väckte mig och fick till svar "Äsch det gör väl ingenting, jag har kollat på tv och kokat kaffe" Cool som han va. Mads låg fortfarande och sov och det var bra. Jag fick lite själv-tid med pappa.Och vi satt och kolla på alpint med Anja Pärson. Det gjorde vi alltid på morgorna under helgerna på Öja. Och där satt vi i lägenheten på lilla Strömmen åt frukost, småpratade och kolla på alpint. Jag frågade också pappa typ tusen ggr vad han tyckte om lägenheten. Det var på nåt sätt viktigt att veta vad han tyckte och såklart så sa han " Ja det är väldigt fint". Han skulle åka hem runt 12 sa han, men jag frågade om han inte kunde stanna lite längre, jag ville egentligen aldrig att han skulle åka hem. Han hade ju bara vart där i ett dygn. Så han stannade faktiskt till halv 2. Då följde vi med han ut till bilen och jag tog kort på han o mads framför vår lägenhet. Söta som de va. Sen krama jag pappa och jag kom ihåg att han sa "Hej då nu, lilla gumman". Och sen åkte han hem. Jag kom ihåg att jag kände mig lite ledsen,och jag ringde pappa efter 2 timmar och fråga hur långt han kommit. Sen ringde han och sa att han var på Öja ngr timmar senare. Mads och jag hyrde film på kvällen och det lustiga med allt det här är att när vi skulle sova börja jag gråta en del. Jag var ledsen för att pappa hade åkt och jag kände att jag saknade mamma och pappa en del. Mads tröstade och jag vet att jag sa att det skulle va så hemskt om någon av dem dog i ändå så unga ålder. Hela situationen var lite lustig (känner jag nu efterråt) för jag brukar aldrig gråta eller va så ledsen när jag lämnar mina föräldrar eller när dom lämnar mig. Men då var jag det. Men nästa dag var allt som vanligt igen. Jag pratade med pappa i telefon igen och allt var lugnt.
Just nu är jag inne i en fas att det har gått två månader sen jag såg pappa. Det brukade bara gå cirka 2-3 månader tills jag brukade komma hem till Sverige. Just nu är det dags att träffa pappa igen. Och jag saknar honom så mycket. Jag saknar våra handlingar och fika. Det var vår grej. Vi tog alltid turer med bilen och ibland åkte vi bara för att åka. Minns att vi åkte till Arlanda en gång bara för att fika. Men det va ju inte bara för fikans skull utan också för att umgås. Nästan alltid var det pappa jag pratade med när jag ringde hem från Norge eller dom ringde mig. Pappa har alltid varit så lätt att umgås med och många gånger har vi suckat över att mamma ringt 10 ggr under vår handling och fika för att säga vad mer vi skulle köpa.
Jag har alltid sett upp lite till pappa.Han hade svar på allt och lite till, och hade alltid råd till en. Sen var han ju alltid så snäll, och det uttnyttjade man väl lite under högstadiet och gymnasiet med att man behövde lite pengar till "Den jackan.." och "de skorna..". Óch ja..pappa fick man alltid av. Nu på senare tid har jag ju kunnat betala allt med mina egna pengar men under julen va jag hos tandläkaren och då sa pappa när räkningen kom (utan att jag sagt ett ord) "Jag kan betala lite".
Pappa var en bra pappa.Vi trivdes i varandras sällskap. Mamma och jag går inte så bra ihop (vi är nog för lika) utan skulle jag verkligen "umgås" med ngr av mina föräldrar så var det pappa. Alltid frågade han om jag skulle med och handla och jag kommer ihåg att när jag hade bestämt att jag skulle åka tillbaka till Norge i höst så sa han "Är det inte bättre om du är hemma och börjar plugga istället". Det är sånt man inte tänker på så mkt då utan som kommer upp efteråt. Pappa var en sån pappa som aldrig sa "Jag tycker om dig" eller jag "älskar dig". Han behövde inte. Man förstod det ändå, och märkte det framför allt. Han brydde sig och han var där när man behövde honom.
Jag undrar varför det skulle sluta såhär? Det var inte så jag ville det. Pappa kunde ha levt i minst 20 år till. Han var frisk som en nötkärna och han hade folk som brydde sig om honom! Efter bara 2 veckors deperisson tar han livet av sig. Jag tror att han fick något knäpp den natten. Han kunde kanske inte sova och låg och tänkte på gården och allt jobb och beslutar sig för att han inte orkar med det längre. Sen slår det slint och han bara ser sig själv och att han inte känner att han klarar av dig. Men jag undrar om han någonsin tänkte på mig mamma och jesper? Tänkte han att vi ändå skulle klara oss? Älskade han inte oss? Så många frågor och inga svar.
Jag älskade pappa och kommer alltid göra det. Han betydde mkt för mig. Han var världens bästa pappa.
Livet är upp och ner. Men efter 5 veckor kommer fortfarande tårarna varje kväll. När jag satt på bussen på väg till stan i lördags kom tårarna. Dom kommer när tankarna kommer och oftast när nya minnen dyker upp. Det är något som fattas. Pappa var en stor del av mitt liv, och speciellt mammas. När jag tänker på att jag bara kännt pappa i 20 år blir det ännu jobbigare. 20 år är inte länge, jag hade önskat att han hade fått se när jag var färdigutbildad och fått egna barn. Pappa ska va där då. Det gör ont att sakna någon så mkt. Jag har saknat många människor i mitt liv men när man saknar någon som man vet att man aldrig kommer få träffa igen gör det så ont. Fysiskt ont. Det var inte såhär det skulle sluta.
Jag hoppas pappa ser ner på oss och ändå är stolt över mig och jesper. Och att han var glad att han fick spendera 33 år med mamma. Det är vi tre kvar nu och familjen känns viktigare än ngt annat.
Blev en tråkig blogg,men det känns bra nu efteråt. Att få ur sig lite skit.
Älskar dig pappa.
